När halm blandas in i jorden attackeras den omedelbart av svampar och bakterier. Dessa mikroorganismer behöver kolhydrater för sin tillväxt och utnyttjar halmen som en kol- och energikälla. Det betyder att halmvikten successivt minskar efterhand som mikroorganismerna livnär sig och bryter ner halmen.
Viktminskningen startar direkt
Om en halmstubb brukas in i jorden i mitten av september kommer den att ha förlorat en tredjedel av sin vikt i mitten av oktober. Följande vår är halva vikten av halmen kvar och i september, ett år efter nedbrukningen, återstår bara 10–20 procent av halmens ursprungliga vikt. Resten av kolet har blivit nya bakterier och svampar, har förlorats till luften som koldioxid eller har bildat nya stabila föreningar av organisk substans i jorden.
Inget behov av extra kväve
Under halmnedbrytningen behöver mikroorganismerna också kväve. Precis i början av halmnedbrytningen ”stjäl” därför processen en del kväve från jorden och fastlägger därmed detta kväve utom räckhåll för växterna. Ungefär 3 kilo N per ton halm fastläggs under den här perioden. När halva den ursprungliga halmvikten har förlorats genom nedbrytning vänder processen och kvävet återgår till jorden. Numera är nivåerna av mineralkväve i jorden tillräckligt höga och kvävebrist p.g.a. halmnedbrukning inträffar sällan. Dock kan man på vändtegar och fläckar där tröskan har missat se kvävebrist, eftersom stora mängder halm har samlats där.
Tilltufsning är viktigt
Även om nedbrukningsdjupet är oviktigt för halmnedbrytningen är det viktigt att halmens yta skrapas när den passerar tröskan. Om inte, får mikroorganismerna problem att angripa halmens organiska strukturer på ytan. Detta är anledningen till att ett halmtak kan stå emot regn, snö och angrepp av mikroorganismer i decennier.
Om halm till ett halmtak hade passerat en tröska och rispats på ytan hade den inte varit användbar som taktäckning.
Smutsa ner halmen
Halmnedbrytningen startar så snart som halmen kommer i kontakt med jord och mikroorganismerna kan gå till attack. Halmnedbrytningen är som allra bäst i dom övre 5cm av jorden. Snittlängden på halmen är heller inte viktig för nedbrytningen, så det finns egentligen ingen fördel av att finhacka halmen så länge som efterföljande stubbearbetningar kan ta hand om halmen.
Det händer emellertid saker redan när halmen ligger uppe på markytan. Tre häftiga regnskurar medför att halmen kan förlora upp mot 90 procent av innehållet av kalium och 60 procent av fosforinnehållet, som då utlakas tillbaka till jorden.
Halmnedbrukning ökar bördigheten
Effekten av regelbunden halmnedbrukning – till skillnad från halmbränning – är bättre aggregatstabilitet, fler daggmaskar samt en jord med högre porositet och vattengenomsläpplighet för vatten. Många lantbrukare runtom i Europa har noterat detta efterhand som en restriktivare hållning mot halmbränning har fått fotfäste i olika länder.
Ordlista:
Koldioxid = gasformig restprodukt (CO2) från cellandningen i rötterna som också är byggsten tillsammans med vatten när växterna tillverkar sockerarter genom fotosyntesen
Porer = markens porer syftar på de hålrum, kanaler och sprickor som antingen är fyllda med vatten eller luft beroende på markens aktuella vattenhalt
Vattengenomsläpplighet = den mängd vatten som kan rinna igenom marken under en viss tid är en bra indikator för hur väl en jord fungerar ur markfysikalisk synpunkt
